EMMALINNEA

Idag är det den där dagen, som för ett år sen kunde ha varit vilken dag som helst. Det var de inte. Jag var påväg till skolan och kände mig måttligt taggad. Det var torsdag och våran restaurang skulle ha kvällsöppet. Jag stretade på med tunga steg mot bussen.

Jag får ett sms av Emma. Jag läser det och förstår inte riktigt vad det är som står. Så jag läser det igen, och igen och igen och igen. Jag sänder messet vidare. Ingen förstår något. Alla är förvirrade. Jag sätter mig på bussen och allt är som gröt i huvudet. Jag åker till skolan, jag är tyst. Det går en timme, kanske två. Ulf ser igenom mig. Något är fel. Jag talar om vad som hänt och jag brister. Jag får åka hem. Hem åker jag inte, jag möter upp några vänner. Nära vänner. Informationen som nått oss är nu fastställd. Hela dagen är som en vit dimma.

De är ett år sen nu. Vi saknar dig, jag saknar dig. Vi pratar om dig ibland, det känns så overkligt. Jag ängnar dig en tanke nu och för alltid. Joel, Vila i frid.